Emetofobi, den dålda fobin

Jag har nämt det i bloggen förut, men det tåls att nämnas igen. Emetofobi är ett jävla helvete för de som lider av detta. Det är svårt att förklara för andra hur det könns i mig när någon annan kräks. Jag vill sjunka genm golvet, byta kropp, försvinna därifrån. För mig började fobin när jag var 5 år och kräktes på dagis. Antagligen skapades ett stort trauma för mig, jag hade brist på kontroll och skämdes för det var en av de första dagarna oxå. Efter det eskalerade min fobi. Man fick inte säga, kräk, eller spy, jag fick inte ens tänka det i mitt huvud, för då knde jag bli sjuk. Att se eller höra nåon kräkas, eller höra om det utlöste ångestattacker hos mig. Ingen visste vad det var. Jag mådde illa själv vilket resulterade i att jag vart ännu räddare. Jag har under alla dessa år jag är 35 nu inte fått någon hjälp. För det finns knappt någon. Jag har fått hjälpa mig själv, jag kan i dag se någon spy eller höra någon spy, OM det inte finns en risk att jag drabbas. Dvs migrän eller om de är fulla osv Något som jag fortfarande inte klarar av är magsjuka. Detta ger mig sådan ångest att varje vinterhalvår lider jag av konstant magkatarr och illamående eftersom jag psykiskt stressar upp mig över rädslan att drabbas. I veckan har både min son ochman blivit sjuka, jag har klarat det utåt. Men inut skriker min kropp av ångest. Jag gör allt för att dölja det vll absolut inte föra över fobin på mitt barn. Här kommer en text av Björn engqvist som handlar om emetofobi Den är lång men värd att läsa, så förstår man oss lite bättre. Kräkfobi eller illamåendefobi är vanligt förekommande och rangordnas enligt en brittisk studie som nr fem i vanlighet bland fobierna. Skammen kring fobin gör att de som drabbats ofta hemlighåller denna. Trots vanligheten är den okänd, många läkare och terapeuter känner inte till kräkfobi. För fobier bru- kar KBT (kognitiv beteendeterapi) fungera bra. Kräkfobi däremot lyder delvis andra lagar och är ofullständigt utforskad och förklarad. Sannolikt påverkas den som har kräkfobi av ett område i hjärnan som är kopplat direkt till överlevnadsinstinkten. Skräcken som emetofoben utsätts för kan inte påver- kas på samma sätt som vid andra fobier, vilka brukar kunna släckas ut. Kräkfobin påverkar föreställ- ningar och kropp och en ström av katastrofbilder och katastroftankar aktiveras till ett varnande flöde. Kroppen signalerar livsfara. Detta har sannolikt haft ett överlevnadsvärde från evolutionens synpunkt. I dag, med kylskåp och bättre hygien är detta varnande flöde dock inte funktionellt, vi förgiftas sällan. En vanlig attityd från närstående och även professionella är att den drabbade är besvärlig och pjoskig och med lite god vilja skulle kunna skärpa sig. Få, förutom de som själva drabbats, vet hur svårt det är att bemästra skräcken för att må illa eller kräkas. Eftersom fobin är så dold och förknippad med skam uppfattar sig de drabbade som mycket avvikande. Det brukar vara en lättnad att få kontakt med andra och att förstå hur vanligt det är. ”Jag dör hellre än att kräkas” är ett uttryck som är talande. Vid andra fobier brukar en beteendeanalys, rangordning av undvikanden och en gradvis exponering ge god prognos. Vid kräkfobi brukar fobin kvarstå eller återkomma även om vederbörande kräks. En tillfällig lättnad, ibland euforisk, infinner sig innan fobin vanligen återkommer. Kräkfobi skall ses och förstås som ett allvarligt handikapp. Om den som drabbats av kräkfobi kan sprida fakta kring fobin kan det hemliga och skamliga minskas. Den som drabbats av kräkfobi slåss mot ett sinne och en kropp som signalerar livsfara på samma gång som andra människor är oberörda. Detta medför naturligtvis en svår anpassning till vanligt liv och leder till många förevändningar för att undvika minsta smittfara. Livet blir fokuserat på undvikandet. Ändå är de som drabbas snarare friskare än genomsnittet och kräks mycket sällan. I praktiken kan det vara 15-30 år sedan senaste tillfället. Ändå handlar livet om att undvika smitta och andra risker för- knippade med illamående. Den som drabbas vet att det inte är rationellt. Men det är inte rationella delar av hjärnan som styr. De enda terapiformer som beskrivits som en väsentlig hjälp är kognitiv be- teendeterapi. Men ingen forskning finns som visar att exponering genom provocerad kräkning botar. Hur yttrar sig kräkfobi? Vanligen börjar fobin i barndomen med en rädsla för eget eller andras illa- mående eller kräkningar. Kräkfobi har ofta en samsjuklighet med generaliserad ångest (GAD) och andra ångestdiagnoser. De få som ”enbart” har emetofobi är oftast betydligt enklare att hjälpa. Följande punkter är vanliga yttringar: • Känslig mage, direkt koppling mellan tanken ”jag är smittad” och reaktioner i mage-tarm. Kallsvett, yrsel, svimningskänsla, känslan av annalkande kräkning mm. • Undvikande av allmänna kommunikationer med risk för smitta, åksjuka. • Ofta överdriven noggrannhet med hygienen så att minsta risk för skämd mat undviks. • Mediciner och undersökningar som kan ge illamående undviks. • Många kvinnor undviker graviditet på grund av risken för illamående. • Magsjuka i närheten blir bemött som livsfara. • Känslor av genans och skam inför att må illa när att andra ser på, strategier som syftar till att ha reträttplaner klara. Till det yttre är emetofoben vanligen välfungerande, ofta kreativ och lyckas också dölja fobin för ar- betskamrater och andra. Många kan leva i åratal med en partner som inte vet om fobin. Varför får man kräkfobi, vilka drabbas? I vissa fall kan en tidig situation beskrivas som utlösande faktor, men det tycks inte finnas någon gemensam förklaring. Samverkande faktorer kan vara anknytningsmönster, d.v.s. hur trygg den tidiga relationen mor-barn varit, sårbarhet och förebilder (föräldrar) med liknande problematik.